Däckmaterial har länge varit föremål för en rad kritiska rapporter som flitigt citerats av politiker och debattörer. Liksom alla branscher påverkar vår verksamhet samhället och ska också granskas utifrån vår roll och vårt ansvar. Men samtidigt är det viktigt att även kritiskt granska dessa rapporter för att se hur vetenskapliga de är och hur långtgående slutsatser som kan dras utifrån dem.
Tyvärr ser vi tydliga tendenser att vetenskapligheten överges just inom miljöfrågor. Det finns flera rapporter där det inte görs någon åtskillnad mellan hypoteser och postulat. En hypotes är något som vetenskapligt ska beläggas eller förkastas medan ett postulat är ett grundläggande påstående som inte behöver bevisas. Allt oftare ser vi nu att hypoteser används som postulat för att nå önskade resultat. Man utgår från det som inte är bevisat för att stötta sin agenda.
Tydligast blir det när utredare på välrenommerade forskningsinstitutioner i skydd av varumärket tar genvägar till resultat som betalande kunder, inte sällan politiskt styrda, förväntar sig. Rapporter sammanställs för att uppfattas som vetenskapliga men saknar helt grunder för att uppfylla dessa krav.
Ett exempel är utgångspunkten i IVL:s rapporter (senast 26/9) till Naturvårdsverket respektive Stockholms Stad, att mängden påfyllt granulat på konstgräsplaner skulle vara ett relevant mått på hur mycket mikroplaster som hamnar i naturen. Konstgräsgranulat pekas till och med ut som den näst största källan till mikroplast i havet. I en vetenskaplig miljö skulle detta ses som en hypotes som sedan skulle beläggas eller förkastas med hjälp av styrkande studier och provtagningar.
Man bortser från tillgängliga vetenskapliga rapporter, till exempel att man inte funnit granulat i havet eller att kompaktering visats vara huvudorsak till återfyllnad. Man kommenterar inte heller egna tidigare påståenden som inte understödjer det önskade resultatet. Det kan istället räcka med att man tillsammans med uppdragsgivaren ”anser” att något är en rimlig ansats för vidare slutsatser.
Ett annat exempel är Chalmersforskares aktuella påstående att dubbdäck i Sverige skördar liv i Kongo-Kinshasa. Tanketråden bygger på att dubbarna i däcken innehåller kobolt som delvis bryts i gruvor med undermåliga förhållanden i konfliktområden, vilket skördar dödsoffer. På vägen till slutsatsen har dock ett antal delhypoteser inte belagts; att däcktillverkare använder kobolt från dessa gruvor, att däck förbrukar avgörande mycket kobolt för att kunna anses vara en drivande parameter (dubbdäck på en bil innehåller cirka 20 gram medan ett elbilsbatteri upp till 10 kg), eller att det skulle bli färre dödsfall om man inte använde kobolt i däck.
Ansatsen borde kanske vara att ta reda på vilka företag som handlar av nämnda gruvor, snarare än på måfå välja ut dubbdäck. När det gäller risken med granulat borde slutsatsen kanske i första hand handla om skötseln av konstgräs snarare än att förbjuda materialet.
Gemensamt för ovanstående två exempel är att någon bestämt sig för att det finns ett problem och sedan anlitar en ”trovärdig” aktör som genom en lämplig ansats resonerar sig fram till att problemet verkligen finns.
Problemet förstärks ytterligare av att många börjar referera till dessa overifierade hypoteser som sanning. Politiker luras av både dessa fabricerade sanningsrapporter och av alarmistisk uppmärksamhet från media, till att besluta om mer medel till områden som kan förefalla mer angelägna än vad de förtjänar. Nu senast har SKL opinionsbildat utifrån de ogrundade påståendena om konstgräs.
Sverige behöver en ordentlig upprensning i detta misch-masch av forskningsförklätt miljökonsulteri. En god början är att granska sagan om konstgräsgranulatet som rann ut i havet, en saga i klass med Kejsarens nya kläder.
Fredrik Ardefors,VD Svensk Däckåtervinning AB