Av: Mikael Svensson
Din farfar startade däckverkstaden Antons Gummi i Borås 1937 och den tog din far över. Var det en självklarhet att du skulle bli tredje generationen ”gummigubbe”?
– Nej, faktiskt inte, även om jag gick den fordonstekniska utbildningen på gymnasiet. Men sedan slog jag mig in på den militära banan och tjänstgjorde tio år i Försvaret. Det är ett beslut som jag definitivt aldrig ångrat, för där fick jag gratis högskoleutbildning och jag skaffade mig många nyttiga erfarenheter.
Hur långt kom du i din militära karriär?
– Jag var kompanichef på I15 och hade kaptens grad när jag slutade.
Och varför slutade du då?
– Min far blev hjärtsjuk och tvingades genomgå en by pass-operation. Han ringde mig och sa att jag som var statligt anställd kunde väl komma och hjälpa honom på firman ett tag. Det slutade med att jag blev kvar där och vi drev den tillsammans till slutet av 90-talet när Nokian Tyres köpte oss. Däremellan hade jag en FN-tjänstgöring i Kroatien under Balkankriget.
Vad gjorde du efter att företaget blivit uppköpt?
– Jag blev först platschef för verkstaden i Borås, sedan regionchef och därefter personalchef på Vianor. Jag blev den som fick ta han om ledningssystem när det gällde ISOcertifiering och annat, vilket passade perfekt ihop med min militära bakgrund där jag lärt mig reglementen och rutiner. Därifrån hade jag också fått med mig förmågan att leda och att kommunicera. Jag brukar säga att jag har det militära att tacka för mycket!
Du fick nyligen en ny befattning på Vianor, vad innebär den?
– Jag är ansvarig för kvalitets- och hållbarhetsfrågor, ett uppdrag som jag ser fram emot att få sätta tänderna i. Det är viktigt att vi hittar system som fungerar för att bidra till det hållbara samhället. Vi kan också bli bättre på att hålla ordning och reda så att däckåtervinning och hantering av avfall fungerar som det ska.
Utbildning har jag förstått är en hjärtfråga för dig. Du var den som en gång bidrog till att TYA i samarbete med däckbranschen startade sin däckskola. Vill du även att däckmontörer ska få en certifiering, precis som man har i Finland?
– Ja, definitivt. Det är bra att branschen nu kräver utbildning enligt utbildningsprogrammen Däckskolan 1 och Däckskolan 2 som TYA håller i från och med i år. Utbildning i däckkunskap behövs och framförallt måste vi få fram en status i att vara däckmontör. Bland allmänheten talar man om att åka ned till verkstaden och ”slänga på ett par däck”, vilket jag tycker låter nedvärderande. Det handlar egentligen om att ”gummigubben” rekommenderar ett för kunden lämpligt däck, demonterar och monterar, balanserar och skiftar på hjulet. Dessutom ser han om det behövs en hjulinställning, kontrollerar fjädring, att det inte är några glapp i hjulupphängning och så mycket annat. Statusen på att vara däckmontör måste därför höjas!
Skulle en certifiering även höja säkerheten på däckverkstäderna?
– Det är jag övertygad om. Jag har själv varit med om två allvarliga olyckor där en person dött och en skadats allvarligt till följd av däckexplosioner. Jag vet att det förekommer många olyckor i branschen men att de flesta aldrig rapporteras. Många ställer ett lastbilsdäck mot väggen och pumpar upp det till tolv kilos tryck i stället för att använda sig av pumpburen. Ett sådant handhavande är direkt livsfarligt eftersom trycket från ett lastbilsdäck som exploderar har en oerhörd kraft. Här måste alla som jobbar med däck veta hur de ska stå när de pumpar det, hur de säkrar upp platsen och så vidare. Jag tycker en certifiering av de som jobbar med däck är lika självklar som att den som ska köra truck måste ha ett truckkort.
Har certifieringen i Finland fått de effekter som du skulle vilja se i Sverige?
– Det vet jag inte eftersom det inte har gjort några undersökningar kring den saken.
Du har även bidragit till att det finns en specialkurs på det gymnasiala Fordons-och transportprogrammet för däck- och hjulmekaniker, hur kom den till?
– Det började med när vi i branschorganisationen DRF kom fram till att branschen behöver utbildning och att det utbildningsmaterial som fanns var bristfälligt. Jag och Sven-Erik Fritz i DRF började ta fram ett nytt material. Tillsammans med TYA träffade vi sedan en kille på Skolverket som trodde att däck och däckbyte var något oerhört enkelt. Jag förklarade då alla moment som en däckmontör måste kunna och han tog det till sig. Det slutade med att jag fick vara med och skriva ned hela ämnesplanen för ämnet hjulutrustningsteknik och den utbildningen finns som tillval på Fordons- och transportprogrammet från 2012.
Har tillvalet rönt stort intresse?
– Nej, dessvärre inte. Jag tror inte att det är mer än ett fåtal som har gått utbildningen sedan den startade, så i det avseendet är de såklart färre än vad vi hoppades på.
Varför finns inget intresse bland ungdomar att välja den inriktningen?
– Svårt att säga, men jag tror att vi från däckbranschen måste ut och marknadsföra oss mer på gymnasieskolorna. Se på Volvo, så gått som alla fordonsutbildningar får tillgång till Volvobilar att jobba med. Det innebär att Volvo kan plocka nya mekaniker som redan kan deras bilar efter gymnasieutbildningen. Så tänk om vi kan få våra importörer, tillverkare och verkstäder att förstå att om vi ska få tillgång till utbildad och duktig personal måste vi alla bidra med engagemang och resurser. Men jag har inte gett upp. Det tog tio år att få till gymnasieämnet så det är bara att köra på.